Blodgivning blir allt vanligare i Sverige, vilket är en utveckling som i princip alla medicinska instanser är positiva till. Det skadar inte kroppen att ge blod, och i utbyte kan man göra så stor nytta. Donerat blod används till den svenska sjukvården och varje år ger blodgivare i landet cirka fem hundra tusen påsar blod. Dessa rymmer nästan fem deciliter vardera.
Historia
Ursprungligen hade man direkttransfusion i vården, det vill säga att blodet gick direkt från givare till tagare. Det berodde på att man inte kunde spara blodet utan att det koagulerade, men när man kunde tappa blodet i enlitersflaskor med antikogulantia ändrades det. Då stod flaskan på en roterande platta så att luften i flaskan kunde passera ut i samma takt som blodet rann ned i flaskan. Om man inte tog hänsyn till det här kunde blodgivaren drabbas av luftemboli, en risk som inte idag finns på grund av plastpåsarna som uppfinning. Förr i tiden brukade det blod man tappade skilja sig mycket i mängd från blodgivningstillfällen.
Säkerheten
Hur blod ges är idag i stor utsträckning reglerat av Socialstyrelsen. Hög kvalitet och säkerhet behöver säkerställas, och gör det på många olika sätt. Bland annat är blodgivandet väldigt automatiserat, så att man inte ger en droppe mer blod än nödvändigt.
Man är heller inte tillåten att ge blod om man har injicerat narkotika eller andra preparat, så som anabola steroider.
När blodet har tappats förvaras det i så kallade flerkomponentpåsar och kontrolleras innan det används, så att det inte finns virus så som HIV, Syfilis eller Hepatit C.
Första blodgivarbussen
Den sista maj 1960 invigdes den första blodgivarbussen i Sverige. Den var då den första i hela Norden och den invigdes vid Stockholms Stadshus. Bussens kostnad hade varit strax under hundrafemtiotusen kronor med fyra blodgivningsplatser, laboratorium och sex personaler.
